Ett bloggförsök..
Godkväll gott folk,
På begäran ska här bloggas. Och det var sannerligen inte igår det hände sist. Förvarnar redan nu för ett mycket långt inlägg, och det kan tänkas bli något ni får vänja er vid, då det lätt blir romaner när jag är i skrivartagen.😱 En närmare presentation av migsjälv ber jag att få återkomma med när andan faller på!
Lycka är att ha återfått min ’riktiga’ bloggadress, som faktiskt var aktiv under måånga år, för ännu fler år sedan! Därefter har den varit upptagen av valfritt tard som tyckte de skulle ha nytta av mitt för och efternamn som adress..haha, oh well! Nu är den åter,dessvärre ej innehållet. Hade ju säkerligen varit intressant läsning, jag hade en rätt lustig livssyn under tidiga tonår, för att inte tala om storhetsvansinnet😂
Blogga var det ja. Blogga om? Någon form av tema(-n) lär väl växa fram med tiden. Men börjar väl, som jag alltid gjort, med att bara skriva av mig rakt uppochned.
Den här dagen började inte toppen. Vaknade smågrinig och kände inre stress jag inte lyckades sopa av mig. Än värre blev det med oväntat besök, som jag alltid avskytt. Ledde till sovrummet som tillflyktsort, men kände mig så hysteriskt otrevlig så jag satte fart på städandet och bytte ett par ord emellanåt, hjälpte samvetet dock inte stressfaktorn.
Därefter kom M med den kloka idén att ta ett skumbad ihop. I kombination med ett par kickass steamlink-rundor mortal combat fick dagen en tvärvändning, och jag blev istället hysteriskt lycklig och pepp. Som alltid. Av/på, ja/nej svart/vitt, inget mellanläge och ingen gråskala.
Har varit skamfullt lat en tid, låtit disken stå, mitt klädberg jag för en gångsskull lyckats bli av med helt hade börjat återvända. Mängder med halvklara projekt och än mer halvfärdiga kartonger som märkts upp för förrådsförvaring. Och allt jag velat göra är att sova, kramas och nöta serier, under så mycket längre tid än jag vågar erkänna. Därför är det svårt att sätta ord på hur mycket aftonen-kvällens energiboost betyder för välbefinnandet.
Lyckats få så sinnessjukt mycket gjort. När dessa peakar dyker upp befinner jag mig i ett närmast maniskt tillstånd, och problemet brukar vara att jag inte kan sluta förns jag kraschat. Lycklig och förvånad att jag nu ligger hopkrupen med min kära make och en stor tekanna och känner ögonlocken bli tunga. TÄNK om jag lyckas få samma kick även imorgon, utan att hamna i en vriden, sömnlös neråtspiral? Jag vågar för allt i världen inte hoppas för mycket. Jag har en sjuhellsickes väg att gå till något som skulle kunna klassas som stabil/normal vardag. Men då skyr jag också normalitet som pesten. Lite struktur skulle däremot inte sitta fel. Och en energi/funtionsnivå som är såpass stabil jag kan förlita mig på, och därmed klara av ett av mina stora (och troligen mest efterlängtade) mål; att kunna göra upp planer, och faktiskt fullfölja dem.
Det har varit ett allt för stort problem på tok för länge. Jag vill såå gärna, men när det kommer till kritan har jag ingen som helst ork eller lust, vill bara vara vi två, gömda för omvärlden. Jag vet ju att jag är trygg och mår som allra bäst då. Samtidigt som jag saknar att besöka min kära mor, och en viss liten familj i Piteå som jag inget hellre vill än att besöka NU, helst igår, eller förra året. Så, jag hoppas kunna närma mig en balans. Ha vår trygga bubbla (den vägrar jag för mitt liv släppa) och samtidigt med jämna mellanrum besöka nära och kära. Tur att de är få, för folk, faktiskt de utan tvekan allra flesta, är jag innerligt lycklig att vara utan. Energibovar har jag haft nog av i mina dagar. Jag behöver sådana med förmåga att uppriktigt uppskatta sällskap, utan krav och att jag åter hamnar i sitsen att tvunget spela en roll. På det viset spenderade jag i stora drag hela mitt liv fram till för ett antal år sedan. Det var en lång och smärtsam process att släppa alla fasader, och jag saknar ord för hur tungt det var att ’finna sig själv’ när jag efter så många år flytt den personen, på alla tänkbara vis, av rent självförakt.
Idag är jag faktiskt tämligen stolt över den jag är, och tycker faktiskt om den person jag alltid försökt dölja. Skulle nog kalla mig motsatsen till perfekt. Så många brister och fel, diagnoser och fack, så ärrad och trasig i grunden. Men jag är jag. Jag är modig, ärlig och stark. Jag brottas dagligen med mina demoner, men istället för den enkla utvägen jag under så många år trånade efter, ställer jag mig rak i ryggen och möter dem. Somnar, och återupptar kampen varje morgon. Det var år sedan jag skadade mig själv – såpass att det inte ens lockar längre. Jag sköter min medicinering och offrar inte en tanke av att slira från stigen och smussla utöver. Jag har gått från fler läkemedel än jag kunnat räkna till 3 preparat om dagen. Om än jag har en ofantlig tolerans och det krävs otrevligt höga doser för att ge effekt, är antalet något jag är stolt över. Jag är inte längre en dreglande zombie som vården ’gett upp’ på, och bara medicinerar ned till obefintlighet. Jag är en fungerande, tänkande, och inte minst lycklig individ. Trots att jag, som jag nämnde, har en lång väg framför mig för att kallas en del av normen.
På ungefär ett års tid gick jag från (dessa siffror har jag i ärlighetens namn aldrig vågat skriva ut, och bara talat om för de allra närmsta) 120(!!!!) kg, till rätt precis hälften. Jag har sedan länge varit livrädd vågar, men satte upp en drömklädstorlek (läs; detta var alltså en patetisk förhoppning jag inte ens själv trodde var möjlig) och där har jag stannat. 38. Och det känns inget annat än helt fantastiskt. Jag var fast besluten att gå ned, men aldrig igen bli ett benrangel som M är rädd att krama sönder. Håller alla tummar och tår att få stanna här, aldrig tidigare har jag känt mig mer hemma i min kropp.
Jag ska inte vara en hycklare och påstå att jag älskar migsjälv, min kropp eller mitt utseende. Det finns alltid någonting att förändra och förbättra. Men, när jag mådde som sämst (och var som stört) fick jag mig en av mina livs viktigaste lärdomar; ytlighet är allt annat än en prioritet. Jag mår bättre, och tycker det är fantastiskt roligt att piffa till mig titt som tätt, när jag faktiskt har möjlighet att se ut som annat än ’hej kom och hjälp mig’. MEN, M älskade mig inte en millimeter mindre eller såg på mig på något annat vis, när jag var en gigantisk dreglande zombie. Sann kärlek är säkerligen blind, för han påstod, och påstår ännu – att jag var precis lika vacker då. I hans ögon. Så sinnessjukt, men så ohyggligt vackert. Det lärde mig, nu när jag har möjlighet att tänka klart, att det finns sååå oändligt många sidor att älska hos en människa, och om än min yta säkerligen snärjde honom till en början, är det en bisak i efterhand. Märkväl att jag lika fullt blir generad av han överrösande komplimanger rörande utseende, men de om mig – som person – är de som gör mig tårögd. Och ingen kan det som han, ingen kan mig som han. Och ingen, INGEN, är så fantastiskt kärleksfull som min älskade make. Och (med en helarm dedikerad mig som bevis) inte är en gnutta rädd att skrika det från trädtopparna. Precis som jag. Precis vad jag alltid drömt om!❤️💋
Det var dagens dos av själa-utvikning, tack för denna gång, så återkommer kommer jag (förhoppningsvis) inom kort med färska, meningslösa vardagsuppdateringar och annat filosoferande ✌️
