I'm back again osv
Evening peepz!
Nu var det snudd på att jag skippade bloggen länge nog för att avskriva den helt, och har sedan senast insta-spammat i (nästan) full utsträckning. Svar ja, så fort går det!
Dock tagit mitt förnuft till gånga och gräva fram tangentbordsfodralet , hemskt ovant och skakigt, tur att damen är relativt lättlärd. Sedan hälper nog det cerisa lädret med fina detajer och redigt bekväma tangenterna. Tror dock det använts 2 ggr sedan inköp ihop med ipaden i sept. Sinnes. Innan dess hade jag knappt rört en platta, var kär i min mackbook och tragglade med telefonen då jag intalat mig att mina fingrar inte är lämpade för touchscreens. Nu är jag fullkomligt lost vid en laptop, gjorde ett försök när jag var tvångsseparerad från plattan i ca 48, en PC dessutom och kände mig totalt handikappad.
Kan heller inte för mitt liv inte orientera mig på M’s one+1, men det kan ha ett finger med i spelet att det är den typ av telefon där man kan ändra och skräddarsy minsta detalj. En funktion han utnyttjat till max, och var gång jag behövt använda den har det varit en ’helt annan telefon’ och förvirringen är maximal. Den har dock Hållt grymt bra, speciellt med tanke på den press den utsatts för och inköpspriset och har först nu börjat strula. Dock rätt övertygad om att en fabriksåterställning skulle göra den som ny igen.
M är fast besluten att det blir mitt nästa köp, och vill helst att jag ska sälja nuvarande och köpa nya varianten (ska inte ljuga, den ser ljuv ut) då jag i det närmsta skulle tjäna på det. Sinnessjukt vad folk betalar för begade iphones, och 5s:an har verkligen inte gjort mig besviken. Inte krånglat alls under våra två år tillsammans, (bortsett från när jag själv varit dum igen att förtränga Apple id och återställt utan säkerhetskopia....idjet!) Dock har de ju ett rykte om sig att strejka lagom till garantin går ut, och batteritiden äro def. Inte vad den en gång var. (Förslag rörande att uppdatera till en 6a undanbedes bestämt, hu!) Men... den är ju så...gyllene, jag trivs med sådant jag kan utan&innaan och så är den ju som skapt för min nya vape, come oooone, vilken syn:
Ännu en gång, som allitid tbh,har jag min käre make att tacka för denna guldklimp!
Utan tvekan min bästa hittils, säkerligen inget ovanligt vid nyinköp. Denna vet jag dock absoult ingenting alls om, inte så mycket som namnet, då m´s intresse vidgats till den gräns att vi talar olika språk vid det här laget, skallen spinner och ytterst lite info går in. Gör dock mitt yttersta för att stödja hans intressen, särskilt när även jag `tjänar´ på det (kontra tidigare datorobsession, nu är han mycket sällan mer än ett par decimeter från min sida, och om ni bara visste vad jag njuter av det!
Nu kom jag, i vanlig ordning, helt av mig. Tanken var att uppdatera om vad som hänt sedan sist. Kort sagt har jag varit galet flitig, gränsande manisk då sömnen minst sagt varit bristfällig, men jag får en sådan galen rush av att se framsteg och resultat. Pga absoult noll ork/lust har lägenheten förfallit till den grad att jag knappt vågat öppna ögonen på morgonen, och nu är den ta mig tusan ett par ryck ifrån perfektion. Det har faktiskt inte hänt sedan vi flyttade in för snart 18 månader sedan. Älskat lägenheten sedan första stund, men jag är en rastlös själ, flyttar gärna och ofta. När jag funderat på saken har jag aldrig känt mig riktigt hemma någonstans, någon gång, osäker om känlan ens fanns i villan jag växte upp. Men här, i våras, kom den underbara känsla jag alltid sökt. För ett antal månader sedan rann dock varenda droppe energi ur mig, och då kom stöket, högarna, travarna, fusklådor, ja; kaoset.
Om än mitt humör och mående allt som oftast svänger så kvickt att jag inte ens själv hinner med ser jag dock ett positivt mönster, och en hopp om bättre, ljuset i slutet av tunneln och den lyckan är total. Missförstå inte nu, jag är definitivt inte olycklig generellt. Jag är och har mycket länge kännt mig sinnessjukt välsignad och upp över öronen förälskad, som för mig är det bästa livet har att erbjuda. Men, min ryggsäck är tung, och sjukskrivning har alltid varit tabubelagt och lagt enorm tygnd på mina axlar. Dess varaktighet och den evigt bristande vården har inte gjort saken bättre men nu, nu har jag faktiskt en patetisk förhoppning om att det är påväg att vända. För allt det tunga att lätta lite, och att solen ännu en gång ska le med mig. Kanske möjligen finna en varaktig balans – njuta mer och plåga migsjälv mindre.
Haha, när jag läser detta låter det som att det faktum att jag lyckats storstäda vändt mitt liv. (Har dock haft perfektion till valentines som mål mycket länge) men det är så mycket mer än så. Dock svårt pinpointa det. Men sådant som varit olidligt plågsamt börjar i somliga fall ge motsatt effekt i mig. Idag fick vi, exempelvis, ett om än kort, så faktiskt uppskattat besök, och imorgon har jag planerat att gå ut och luncha med mina föräldrar. Dem har jag inte träffat i mer än några enstaka minuter sedan före jul (tidigare har jag varit förkrossad av att vara ifrån mamma mer än en vecka, nu har jag kappt orkat med telefonsamtal. Och vet ni vad? Jag ser fram emot det! Kan ärligt säga att jag faktiskt längtar t.o.m, om än jag vet hur sinnessjukt mycket jag kommer att sakna finaste finaste M under tiden. Just det är alltid den tyngsta biten
. Var iväg på ett inför allahjärtansmisson på 1,5 h idag, och det sved i hjärtat av bara det. Fullkomligt vrickad, övertygad om att världen tycker det är både sinnessjukt och galet ohälsosamt. Men vet ni vad? Fuck that! Codependant? Fuck you. Han är mitt beroende, min drog, lika så är jag hans, och jag vill aldrig någonsin komma ned. Fullt medveten om att hela livet inte kan fortgå så, men jag tänker njuta till fullo så länge det är möjligt. Imorgon ska jag dock se till att piffa till mig, kanske tom vågar mig på vingiga klackar, och försöka fokusera på mapas sällskap, och njuta av tanken av hur ljuv återförening är var gång. Oavsett tidsspann.💋
